Så är vi här igen! Det var tyvärr ett tag sen sist, så först och främst vill jag påminna er att det här är den andra delen av en längre historia – den första delen finns här, om ni vill snabbt komma ikapp. Det är lugnt, vi kan vänta. Okej, bra, du är tillbaka. Du läser väldigt snabbt, jag hoppas att du inte missade något viktigt. Men för säkerhets skull, här kommer de viktigaste punkterna hittills: Två män har försvunnit på Island, Guðmundur Einarsson i början av 1974 och sen Gerifinnur Einarsson i november samma år. Sævar Ciesielski och Erla Bolladóttir träffade i slutet av 1973 och tillsammans bluffade staten för lite under 1.000.000 isländska krónur (motsvarande €47.000 idag). De har ett nästan 3 månader gammalt barn tillsammans, men det verkar som om Sævar har svårt att ge upp sin kriminella livsstil, och han arresterades. Polisen kom senare tillbaka och tog Erla också, och båda har intervjuats. Polisen påstår att Sævar har försökt att skylla hela förskingringsbluffen på henne, och efter att ha tvekat i början, har hon sedan berättat allt. På vägen ur intervjusalen, visar polisen henne en bild på den försvunna Guðmundur Einarsson, hon säger att hon minns att de träffade en gång på en fest många år sen, och de ber henne sitta ner igen. Där lämnade vi Erla och Sævar, och det är där vi ska återuppta vår historia.
Den här förhören tar flera timmar, i tillägg till de timmarna som hon hade suttit och intervjuats första gången. Det är viktigt att minnas att hon är fortfarande en ung kvinna, hon har varit borta från alla hon känner (inte minst sin nyfödda dotter) i en vecka nu – och hon är rädd. Hon berättar att hon har har haft en mardröm, som kan ha hänt i slutet av januari, 1974. Hon berättar att vädret var särskilt dåligt den natten, och vinden ylade som en varg genom det gamla huset som hon och Sævar bodde i vid den tiden. Plötsligt hörde hon viskande röster utanför hennes fönster, som verkade diskutera med varandra om hon var vaken eller inte. Då vaknade hon. En av detektiverna lutade sig över bordet och förklarade att något förfärligt hade sannolikt hänt i den lägenheten under den natten, och att hon förmodligen inte kunde minnas det för att det var så traumatiskt. Hon leddes då tillbaka till sin cell, var hon skulle försöka så hårt hon kunde att komma ihåg vad egentligen hade hänt, och att de skulle snacka mer om det senare.
Då hon låg där ensam i cellen och tänkte, så började hon undra… kanske var det ingen mardröm alls, kanske hade det hänt på riktigt. I ett förhör den 20. december berättar hon att hade vaknat, kommit upp ur sängen och sett dem – Sævar, Kristján, och en tredje person som hon inte kände igen, som höll på att bära något tungt, insvept i ett lakan. Hon hade inte sett inte vad som egentligen fanns där inne, men hon var säker på att det var en människokropp. Sævar hade då lett henne tillbaka till sängen, och hon hade lovat att förneka allt. Hon erkänner detta nästan två år efter Gudmundurs försvinnande. Polisen undersöker lägenheten men hittar ingenting, och Erla släpps fri. Polisen ringer till henne hemma och säger att Sævars berättelser är nästan helt lika med hennes, in i minsta detalj.
Nu börjar det bli lite komplicerat. I polisrapporten från det datumet påstod Sævar att han, Guðmundur, Kristján och Tryggvi hade varit tillsammans i lägenheten den kvällen. Ett bråk hade slutat med Guðmundurs död. Sævar hade ringt till sin kompis Albert, och bett honom att komma i sin fars bil.
Sent den natten ringer telefonen hos Kristján Viðarssons advokat. Kristján berättar att polisen försöker åtala honom för mord. I sin egen intervju med polisen den 28. december, förklarade han att han inte riktigt kunde minnas tydligt vad som hade hänt för att han hade varit alkoholpåverkad, men för att citera honom direkt ‘allt att jag kommer berätta tror jag att jag minns med säkerhet’. Läs det igen. Han tror att han minns med säkerhet.
(Från vänster till höger) Albert Klahn Skaftason, Kristján Viðar Viðarsson, Sævar Ciesielski, Erla Bolladóttir, Tryggvi Rúnar Leifsson och Guðjón Skarphéðinsson
Under de kommande dagarna, förhördes Sævar Ciesielski, Kristján Viðar Viðarsson, Tryggvi Rúnar Leifsson, och Albert Klahn Skaftason av polisen. Alla verkade berätta samma historia, med några små ändringar i detaljerna om själva bråket – vem hade slagit vem, och så vidare. Sedan körde de tillsammans i Alberts fars bil till ett ställe som Sævar hade bestämt, och Albert påstod att det var först på vägen tillbaka att han fick veta att den stora ‘säcken’ han hade sett de andra bära ut till bilen innehöll ett lik. Polisen berättade för Erla under utredningen att killarna hade förmodligen hackat upp kroppen i lägenheten och gömde kroppsdelarna i plastpåsar. Hon säger själv i dokumentären att det stämde inte helt överens med bilden av honom som hon kände till, hon föreställde sig hur han hade suttit med deras barn – kunde allt det där ha varit en lögn? Hon blev mer och mer förvirrad tills hon inte längre kunde skilja vad som var sant från vad som var falskt. Allt hon trodde att hon visste ifrågasattes.
Sævar, Kristján, Tryggvi och Albert hölls i fängelse för mordet på Guðmundur. Erla, började bli väldigt isolerad från samhället. Hennes pojkvän var ju en mördare. Men polisen höll kontakten med henne, och det började kännas som om de poliserna som kom på besök var hennes enda vänner i hela världen, och de blev väldigt viktiga för henne. I tidig 1976, har poliserna som besöker Erla också börjat att nämna Geirfinnur under dessa träffarna – och vid ett tillfälle, frågade de henne direkt om Sævar kanske hade vetat något om hans försvinnande också. Den 23 januari 1976, gav hon ett officiellt uttalande till polisen. Hon påstod att hon och Sævar hade kört till Keflavík, och de hade stannat nära havet. Geirfinnur hade förmodligen hyrts för att smuggla några stora plastflaskor med alkohol in i landet. Det hade uppstått ett bråk ut på båten, och han hade fallit (eller kastats) i vattnet och försvann. Här är det viktigt att säga, att det fanns rykten i området runt den tiden att Geirfinnur hade varit involverad i smuggling – det var rykten om att några nattklubbar runt om landet använde den källan för att få deras sprit, men några konkreta spår på att Geirfinnur Einarsson hade haft något med det att göra har aldrig funnits. I fängelset påstår båda Sævar och Kristján att de hade varit närvarande då Geirfinnur hade dött.
Fyra till män arresteras – de såkallade ‘klubbmännen’. Det blir den största historien i den isländska pressen på många år. Det var skvaller om att Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) hade varit inblandat på något sätt i smugglingen, och partiets ledare vid den tiden var Ólafur Jóhannesson – Islands dåvarande justitieminister, och före detta statsminister – så det kan tänkas att det var en stor skandal. Det var vad alla pratade om, alla ville få veta vad som egentligen pågick. Nu talar många om den här tiden som förlusten av landets oskyldighet, och man kan mycket väl förstå varför, med tanke på att Island var ett sånt litet samhälle, där nästan alla kände varandra. Efter tre månader släpptes klubbmännen fri – hela historien hade tydligen varit en lögn, och polisutredningen hade inte kunnat hitta något alls för att hålla dem.
Polisen var under enorm press att lösa dessa fallen. Den 3. maj 1976 arresteras Erla Bolladóttir igen. Sævar, Kristján, Tryggvi och Albert har redan erkänt till att ha dödat Geirfinnur, men deras berättelser om hur det hände stämmer inte överens med varandra. Den 4 maj erkänner Erla att hon själv hade skjutit honom, vilket var helt annorlunda än det de andra hade berättat. Justitieministern Ólafur Jóhannesson börjar använda sitt inflytande, och snart därefter dyker upp en pensionerad detektiv från den västtyska polisen vid namn Karl Schütz.
Karl Schütz ordnar omedelbart en insatsstyrka bestående av sex poliser, tre tolkar och undersökningsdomaren. Fokusen blev då att hitta kropparna – utan kropparna var det väldigt svårt att avgöra vilka av de olika berättelser från de misstänkta som faktiskt var sanna. Det pågick ett oerhört antal av sökningar. Över flera månader studerade han fallet, och under tiden intervjuade han de misstänkta genom en tolk. De ville veta vem körde bilen till Keflavík för träffen med Geirfinnur Einarsson – det skulle varit en som de alla kände, och där kommer Guðjón Skarphéðinsson in i historien. Han arresterades den 12. november 1976. Guðjón var lite annorlunda jämfört med dem andra – han var äldre, mer utbildad och kom från en bättre bakgrund än dem andra. Han erkände direkt att han var där då det hände, och det var hans erkännande som användes för att döma dem andra. Efter Geirfinnurs död skulle hela gruppen ha kört tillbaka till Reykjavík med kroppen i bilen. Två dagar senare tog de den till Rauðhólar, ett naturreservat sydost om Reykjavík, och brände kroppen.
Den 2. februari höll Karl Schütz presskonferens, och meddelade att även om kroppen ännu inte hade funnits, att det var bortom rimligt tvivel att de hade hittat dem ansvariga. RÚV, den statliga radiosändaren på Island, ska ha ringt till den dåvarande statsministern för kommentar – han ska ha sagt, ’mardrömmen är över’. Efter en fällande dom, fallet gick vidare till Islands högsta domstol. Där statsåklagaren ska ha talat i över femton timmar, och det var nästan ingen bland allmänheten som inte trodde att dessa sex personer var skyldiga. Då fick de tilltalade sin chans att försvara sig själva. De sade att det fanns inga bevis över huvud taget, och att hela ärendet var bara trams. Men då var det för sent. Alla hade undertecknat var sin bekännelse, och det var så mycket press från allmänheten att de skulle straffas, så fanns det nästan inget val.
Erla befanns skyldig till förskingringsbluffen och mened, för att ‘klubbmännen’ hade dragits in i fallet utan att de hade gjort något fel. Sævar, Kristján och Tryggve befanns skyldig till mordet på Guðmundur Einarsson, och Albert befanns skyldig till att han hjälpte dem att gömma kroppen. Sævar, Kristján och Guðjón befanns skyldig till mordet på Geirfinnur Einarsson. Kristján ska ha varit den som ringde till Geirfinnur hemma, den natten han försvann. Kristján dömdes till 16 år i fängelse. Sævar, 17 år. Tryggvi, 13 år. Guðjón fick 10 år. Albert fick 12 månader, och Erla dömdes till 3 år.
Justitieministern tackade Karl Schütz för all hans hjälp, och fallet tycktes vara löst. Men var det verkligen det? För att få reda på det, måste ni komma tillbaka och läsa den tredje delen av min berättelse om Fallet Guðmundur och Geirfinnur senare i år. Jag hoppas att du tyckte det var intressant, och jag lovar att det blir bara mer intressant härifrån. Som sagt förra gången, mina huvudkällor var dokumentären Out Of Thin Air (tillgänglig på Netflix) och avsnitt 168 av Casefile podden, Guðmundur & Geirfinnur Einarsson, tillgänglig i ditt föredraget poddflöde. Bilderna för inlägget hittades här, här och här. Som alltid vill jag tacka för att ni har läst, och om ni vill komma i kontakt med mig så kan ni lämna en kommentar, eller skicka meddelande via Twitter eller Instagram (jag heter @sprakskatan på båda två). Vi hörs om några veckor för det traditionella Eurovision inlägget.
— J.
den språkliga skatan 
One thought on “Fallet Guðmundur och Geirfinnur, del 2”