För att förstå denna historia på riktigt, så finns det några saker som är viktiga att förklara för att lägga en grund för allt som kommer hända. År 1974 var befolkningen på Island runt 215,000. Hippierörelsen hade ganska nyligen kommit till den lilla östaten och det fanns en atmosfär av misstillit mellan de yngre och äldre generationerna. Livet på Island var enkelt, på ett sätt som hade funnits över resten av världen tidigare, men som varade längre under dess isolerade förhållanden. Man kunde lita på politiker, på auktoritetsfigurer, på tidningarna – brottslighet var nästan obefintlig, och man kände nästan alla man kom i kontakt med. Nationen av Island var en by, men det var i den tidsperioden som allt började ändra sig. Det vore lätt att säga att det här fallet var ett klart tecken på att Island hade hunnit i kapp med resten av världen under det kalla kriget, men jag tror mer att det var en symptom av misstilliten som var en sådan inneboende del av det isländska samhället på den tiden. Det tål att sägas att det inte finns en enda islänning som inte känner till det här fallet.
Torsdagen den 26 januari 1974 hade 18-årige Guðmundur Einarsson varit med några vänner på en utekväll på en danshall i den lilla hamnstaden Hafnarfjörður, som ligger cirka 10 kilometer från hans hem i Blesugróf-området i Reykjavík. Nattlivet på Island på den tiden var inte i närheten av vad det är idag – och Guðmundur hade gått de 10 kilometerna tidigare den kvällen. Under kvällen hade vädret ändrat sig starkt, och snön föll nu som ett tungt täcke över hela den sydvästra delen av landet. När han märkte att hans vänner hade försvunnit, så bestämde Guðmundur att det var dags att åka hem, och han bestämde sig att trots snön, gå hem med en äldre man som han hade lärt känna under kvällen. Runt klockan två på natten sågs Guðmundur och mannen av två kvinnor, Elínborg Rafnsdóttir och Sigríður Magnúsdóttir, som var på vägen tillbaka till Reykjavík i Elínborgs lilla bil. De saktade ner för att bjuda männen en skjuts, men mannen som gick med Guðmundur hoppade upp på motorhuven, vilket skrämde kvinnorna och de körde iväg. Några timmar senare sågs Guðmundur, nu ensam, av en till bilist medan han snubblade till vid sidan av vägen utanför Hafnarfjörður. Bilföraren valde att koncentrera sig på vägen, för vädret såg ut till at bli ännu värre, och körde förbi. Det var den sista gången som Guðmundur Einarsson skulle ses vid liv. När Guðmundur inte dök upp hemma dagen efter så trodde hans pappa att hans son hade bara sovit hos sina vänner, och var inte särskilt orolig. Men efter två dagar utan att höra ett ord från honom, så ändrade han sig och anmälde Guðmundur som försvunnen till polisen. Den tisdagen var det omkring två hundra personer ute och letade efter spår på Guðmundur, men inga blev funna. Försvinnandet vid den tiden behandlades inte som misstänksamt; folk gick ganska ofta vilse i det området. Vädret på Island är än i dag väldigt svårt att förutse, och det kan förorsaka väldigt svåra omständigheter om man är ute på landet utan rätta kläder och utrustning. Utredningen lades ner.
Tre månader tidigare, var Erla Bolladóttir på en fest i Reykjavík. Hon var arton år gammal. Fram tills hennes sjunde årsdag hade hon bott med sin familj i New York, där hennes pappa var ganska högt anställd på Icelandair och stationerad på Kennedy flygplats. Efter hon kom tillbaka till Island så var hennes barndom ganska likt alla andra barn på Island på 60-talet. Det var en tradition på den tiden att skicka ut barn på landet under skollov, för att bo och jobba på gårdar. Ibland var dessa gårdar ägda av släkt, men oftast inte, så det hände ganska ofta att barn togs hand om och bodde med främlingar under ganska långa perioder, långt bort från alla de kände. Det var under en av dessa perioder att Erla blev sexuellt utnyttjad av en av bönderna, och kom tillbaka till Reykjavík ändrad. Hennes föräldrar skilde sig inte långt efter, och efter att ha bråkat med sin mamma, så började Erla att bo med sin pappa. Hon var väldigt intresserad av hippiescenen och gick ofta att hitta på fester på en av de kollektiven som dök upp i Reykjavík runt den tiden. Den här var en sån fest. Hon drack bara cola, men då hon började känna sig konstigt insåg hon att hennes dryck hade spetsats med LSD. Hon försökte hitta nån lugn plats i huset för att gömma sig och förhoppningsvis må lite bättre, då hon gick in i ett mörkt rum och ramlade nästan över en figur som låg på golvet. Figuren reste sig och presenterade sig som Sævar Ciesielski. Han sade att hans dryck också hade spetsats med LSD och att han försökte gömma sig i ett lugnt hörn tills han mådde bättre. Erla och Sævar pratade resten av natten, om sina liv, sina åsikter, om allt; och som Erla säger själv i dokumentären Out Of Thin Air – från den kvällen fanns det ingen annan väg framåt än den vi tog tillsammans.
Sævar Ciesielski föddes till en polsk-amerikansk far och en isländsk mor, och blev från sitt icke-isländskt utseende eller från den utländska klangen av sitt efternamn, mobbad från en tidig ålder för att vara annorlunda. Han hade dyslexi och ADHD, men på 60-talet så fanns det tyvärr varken mycket förståelse eller kunskap om sådana diagnoser, och det rekommenderades till Sævars föräldrar att han skulle skickas iväg till ett hem för såkallade „svåra pojkar“ vid namn Breiðavík. Där skulle barn slutföra sin utbildning och utföra ladugårdsarbete innan de skickades hem till sina föräldrar som fullformade samhällesmedlemmar. Det var teorin, i alla fall. Många år senare så stängdes Breiðavík, mitt i en storm av anklagelser om båda fysisk och sexuell misshandel från män som hade hållits där som tonåringar.
Erla Bolladóttirs föräldrar tyckte inte om Sævar Ciesielski, och deras relation med deras dotter blev mycket ansträngt. Erla flyttade in hos Sævar, och pratade knappt med hennes familj. Sævar, möjligen på grund av sin svåra uppväxt och inte helt oförståeliga motvilja mot den isländska staten, var väldigt upptagen av idén att begå nåt slags brott som skulle förvirra myndigheterna och förbli olöst. Med hjälp av Erlas arbete hos telefonföretaget (på den tiden så fanns det bara ett, som var en avdelning av den statliga posttjänsten), hittade paret på en förskingringsbluff – de mixtrade med deras telefonlur, tog den sönder och gjorde något med mikrofonen så att det skulle låta som om de ringde på distans med en postorder, vilket skulle skickas till postkontoret i Reykjavík. Erla skulle då hämta pengarna från postkontoret. På så sätt lyckades de stjäla lite under 1.000.000 isländska krónur (vilket motsvarar runt €47.000 i dagens penningvärde).
Tisdagen den 19 november 1974, satt 32-årige Geirfinnur Einarsson hemma med sin familj. Det är viktigt att påpeka här, att även om både Guðmundur och Geirfinnur hade samma efternamn, så var de inte släkt. På Island har folk väldigt sällan efternamn, de har heller ett patronymikon – det vill säga, deras efternamn består av deras fars namn kopplad med antingen ‘-son’ eller ‘-dóttir’. Så det enda vi kan säga om både Guðmundur och Geirfinnur är att deras fäder både hette Einar, och det har ingen större betydelse mer än det. De skulle snart ha något annat gemensamt, men vi kommer till det lite senare. Telefonen ringde hemma hos Geirfinnur – hans tolvårige son lyfte luren till örat och ropade på sin pappa. Det blev ett kort samtal, men Geirfinnur lämnade huset kort därefter och körde mot Hafnarbúðin, ett litet kafé i Keflavík. Vittnen på kaféet berättar att en man kom in runt klockan tio och bad om att få använda telefonen. Det är runt den tiden telefonen ringde hos Geirfinnur Einarsson. Geirfinnur körde till Hafnarbúðin, lämnade nycklarna i bilen, och sågs aldrig till igen. Hans bil hittades morgonen efter av polisen i närheten av kaféet, men det fanns inget spår av Geirfinnur. Polisen förstod att det var något märkligt med det här fallet direkt – omständigheterna var annorlunda den här gången. Det sades om Geirfinnur att han var en god man utan några fiender, och att bara försvinna var väldigt ur karaktär. Folk letade efter honom runt hela hamnen, till och med dykare. En konstnär från Keflavík skapade även en byst av lera som avbildade honom. Men till slut blev fallet nerlagt i juni 1975, utan att något som helst spår blev funnet.
Den 24 september 1975 blev Sævar Ciesielski och Erla Bolladóttir föräldrar. Båda var överlyckliga, och speciellt Erla blev fokuserad på idén att bli den perfekta modern till sitt nyfödda barn. Hon hade börjat tröttna på hennes och Sævars livsstil – Sævar var väl känd av polisen, och han och hans vänner hade alla fängslats för olika små brott som tjuveri och våld. Erla blev mer och mer frustrerad med livet som de levde, och ville att Sævar skulle sluta med sina kriminella aktiviteter och önskade att de skulle kunna börja leva ett bättre liv, för deras dotters skull. Det gick tyvärr inte, och den 12 december 1975, blev Sævar arresterad. Dagen efter, kom polisen tillbaka för att även arrestera Erla – hon fick bara ringa till hennes syster, som kom och tog hand om barnet, innan hon leddes till Síðumúlafangelsið (ett litet fängelse mitt i Reykjavík, också känd som Múlinn). Hon leddes in i en cell och dörren låstes bakom henne. I dokumentären förklarar hon, att hon minns bara rädslan, och att hon sa till polisen att hon kunde inte stanna länge, för hennes dotter behövde henne. Hon blev lämnad hela natten. Nästa dag leddes hon in i en intervjusal, och det förklarades för henne att hon var misstänkt för förskingring och skulle hållas i trettio dagar. Efteråt blev hon lämnat i sin cell i ytterligare sex dagar.
Nästa gång hon blev förd in i intervjusalen, berättade polisen att Sævar hade utan någon som helst tvekan skyllt att hela förskingringsbluffen hade varit hennes idé, och att hon hade agerat ensamt. Hon var chockad att han skulle förråda henne på det sättet, men hon började tänka på alla de gångerna han hade ljugit för henne eller varit otrogen, och det hela blev plötsligt mycket lättare att tro. Polisen övertygade henne att Sævar var en fullständigt urusel människa, och att det inte fanns någon som helst mening att försöka skydda honom. Så Erla började prata. Inte bara om förskingringen, utan allt olovligt som hade pågått som hon var medveten om. Det tog ett tag, men till slut kände hon sig lättad… som om polisen hade hjälpt henne att lämna det kriminella livet bakom henne så att hon kunde börja ett helt nytt. Hon läste igenom redogörelsen och undertecknade sitt namn. Hon stod upp och var på väg ut av salen då en av detektiverna stoppade henne. Det var en till sak till som de ville fråga henne om. Han höll upp en bild, och frågade om hon hade sett mannen i den. Hon svarade att, ja, faktiskt, hon trodde att hon hade träffat honom på en fest hemma hos en tjejkompis. Hon minns det för att han verkade trevligt, men hon trodde inte att hon hade sett honom nån gång efter det. Mannen i bilden var Guðmundur Einarsson. Detektiverna bad henne att sitta ner igen.
Här slutar vi för den första delen av min berättelse om fallet Guðmundur och Geirfinnur, ett av de mest kända fall i isländsk historia. Kom tillbaka nästa månad för den andra delen. Bilderna för det här inlägget hittades här, här, här och här, och mina huvudkällor var dokumentären Out Of Thin Air (tillgänglig på Netflix) och avsnitt 168 av Casefile podden, Guðmundur & Geirfinnur Einarsson, tillgänglig var än du lyssnar på podd. Som alltid vill jag tacka för att ni har läst, och om ni vill komma i kontakt med mig så kan ni lämna en kommentar, eller skicka meddelande via Twitter eller Instagram (jag heter @sprakskatan på båda två). Vi hörs nästa gång. Ta hand om er.
– J.
den språkliga skatan 
2 thoughts on “Fallet Guðmundur och Geirfinnur, del 1”