Hejsan allihopa, välkommen tillbaka till min lilla hörna av nätet! Jag har tänkt väldigt länge på vad jag skulle skriva den här månaden. Som sagt i mina tidigare inlägg så har jag börjat med flera språkliga projekt, men det finns tyvärr inte så mycket jag kan säga om dem i det här läget. Då tänkte jag, ‘varför inte skriva om något annat som du gillar? Du ägnar ju mycket tid åt att lyssna på podd om hemska saker, och du kan faktiskt ganska mycket om ämnet, så varför inte skriva om det?’ Jag har skrivit om såkallat ‘true crime’ förut – men aldrig på ett annat språk, och det tyckte jag var något jag borde ändra på.
Då var det svårt att bestämma vilket fall jag skulle berätta om för er. Jag ville helst ha något skandinaviskt (eller åtminstone nordiskt), men de flesta fallen som jag tycker är intressanta hände för nyligen för att jag skulle kunna skriva om dem utan att må dåligt själv, eller få mina kära läsare att må dåligt. Då började jag kolla lite längre bak i tiden, och efter lite forskning var valet självklart.
Det går att säga att morden vid Bodom träsk är ett av de mest omskrivna fallen i finsk kriminalhistoria. Faktumet att morden aldrig riktigt blev lösta får den här tragisk historia att hålla sin plats som en av nordens mest underliga händelser.
Under pingsthelgen 1960 bestämde de artonåriga Seppo Boisman och Nils Gustafsson och deras femtonåriga flickvänner Maila Irmeli Björklund och Anja Tuulikki Mäki att de skulle tälta vid Bodom träsk i Esbo, Finland. Mer om den natten vet vi tyvärr inte, förutom att vid någon tid blev de fyra tonåringarna angripna av en okänd gärningsman. När dagen kom så var Boisman, Björklund och Mäki döda efter ett slag med eventuellt en sten (eller som det står i rapporten, ett trubbigt föremål). Offren hade också knivhuggits. Gustafsson överlevde, men hade ett brutet käkben och hade inget minne om vad som hände. Det sista han kunde minnas var att han och Seppo hade gått upp runt kl. 04.00 för att meta.
Okej, nu. För en som har lyssnat på så många poddar som jag har, svaret verkar ganska uppenbart. Men det var det inte alls för polisen i Esbo i 1960. Utredningen komplicerades för att det fanns faktiskt ganska många vittnen till saken. Först kl. 04.00 dök Aili Karjalainen upp i området för att tvätta skjortor. Enligt henne så var det en man som satt och metade på stranden bredvid campingområdet och två pojkar (som fortfarande inte identifierats) som gick längs stranden. De två pojkarna anmälde sig aldrig för att vittna, och det ansågs i tingsrätten att de kan ha varit Nils och Seppo. Karjalainen berättade att de inte grälade och verkade på bra humör. Hon blev färdig med tvätten kl. 04.30 och återvände hem. Vi vet att senast kl. 06.00 var tre av ungdomarna inte längre vid liv, eftersom två unga ornitologer besökte platsen och såg att tältet var helt trasigt och att en man låg där och verkade sova. De var bara tio meter ifrån tältet, men ville inte störa och så gick de därifrån. Men de rapporterar att de såg en blond man skynda sig från platsen, kan det ha varit gärningsmannen? För att krångla till det ännu mer, så fanns också Aarre Kivilahti. Han skulle träffa en kompis kl. 04.00 för att meta, men kompisen ska ha försovit sig och inte dykt upp. Han berättar att han stannade där i fyra timmar, ganska nära platsen, och hörde inte något som helst från campingområdet. Det tyder på att morden redan hade begåtts innan kl. 04.00, vilket betyder att de två pojkarna som Aili Karjalainen hade sett kunde inte ha varit Gustafsson och Boisman, utan två andra pojkar. Varför hittades de inte av polisen, eller varför hörde inte de av sig själva?
En intressant teori som jag aldrig hade hört om innan jag började läsa om det här fallet var att tältet hittades av nån störd människa som bara vandrade förbi och av någon anledning fått för sig att döda ungdomarna. Det låter ganska osannolikt, jag vet. Men med tanke på att det var 1960, så blir det kanske lite mindre så. Femton år tidigare så hade många unga män kommit hem från kriget, helt traumatiserade av sakerna de hade sett. Då hade vi inte samma attityd mot mental hälsa, och de flesta av de här männen skulle få leva utan någon som helst behandling för problemen de lidit av. Då är det kanske inte så konstigt att tänka att någon av dem kan ha haft utbrott och mördat ungdomarna. Det var faktiskt en före detta soldat från Tyskland som dök upp på sjukhus samma morgon som morden ägde rum med blodiga kläder med namnet Hans Assman. Men senare så visade det sig att han hade alibi. Det var faktiskt den här teorin som polisen bestämde sig för efter utredningen lades ner, även om de inte kunde hitta någon gärningsman. Det visade sig att mysteriet skulle förbli olöst.
Men så 2004, börjar överkommissarie Markku Tuominen läsa rapportena om fallet, och försökte (med hjälp av teknologi som inte fanns 1960) att lösa fallet. Han började ifrågasätta Gustafssons berättelser. Polisen målade en helt annan bild av den natten. De påstår att Nils Gustafsson drack för mycket och ville ha sex med sin 15-årig flickvän. När hon vägrade, så blev han aggressiv. Det sägs att Seppo lyckades sparka honom i käkbenet innan han och de två tjejerna dödades. Det förklarar hur käkbenet på Gustafsson brutits, men kan minnesförlusten ha varit falsk? Det fanns också DNA-bevis från tältet som visade att det inte fanns något blod förutom det från de fyra ungdomarna. Det tyder på att det ingen annan var på plats under angripandet. Nils Gustafsson häktades och åtalades.
Men rättegången gick inte som polisen hade förväntat sig. Försvaret för Gustafsson var väldigt bra på att slå hål på åtalet. Advokat Riitta Leppiniemi påstod att även med alla ‘bevis’ som hade kommit senare, så kunde de fortfarande inte utesluta att det var en okänd gärningsman i fallet. En dagboksanteckning från Irmeli Björklund från samma natt visades, och den innehöll inget tecken på nånting fel. Ett gräl verkade osannolikt. Till slut friades Gustafsson med ersättning på 45.000 euro för de 59 dagar han hade redan suttit i fängelse under rättegången. Sedan dess så har inget mer hänt med fallet. Markku Tuominen är nu pensionerad och tror att, ‘Enda möjligheten är att någon träder fram och erkänner, men det är osannolikt så här långt efteråt.’
Vad tycker du? Tror du på polisens teori att det var något helt slumpmässigt angrepp av en man som aldrig kunde identifieras? Eller tror du att det var Nils Gustafsson, som aldrig ville erkänna vad som egentligen hände den där natten? Lämna gärna en kommentar under och säg till vad du tycker. Som källor för det här har jag använt en fantastisk artikel av Staffan Bruun för Hufvudstadsbladet samt Wikipedia-sidan för fallet och inspirationen för inlägget togs från avsnitt 127 av podden My Favorite Murder, ‘Our Beautiful Rat King’. Du kan hitta mig som alltid på Twitter och Instagram (jag är @sprakskatan på båda ställen) och vi ses precis som vanligt nästa månad.
– J.
Obs! Bilderna för detta inlägget hittades här, här och här.
den språkliga skatan 
One thought on “Morden vid träsket”