Ett par dagar sen valde Storbritannien sitt bidrag till Eurovision Song Contest 2016. Jag kollade tävlingen (som bestod av bara 6 bidrag) med en kompis som älskar Eurovision ännu mer än jag gör – vilket säger en hel del. Hela grejen var ganska förhastad, och då vinnaren tillkännagavs så sa min kompis något som jag aldrig hade tänkt på förut. Vinnarna Joe & Jake är två unga killar, som hade redan deltagit i BBCs The Voice innan de blev en duo – de inser verkligen inte vad de har vunnit. Och det är sant – hur kunde de fatta det? Det är svårt att förklara för någon som inte gillar Eurovision hur stort det faktiskt är, och vilken stor succé man kan bli som artist bara av att delta… man behöver inte ens vinna! Det bästa exemplet av en grupp som har gått från måttlig popularitet i sitt hemland till att bli världskänd är ju ABBA. Men ABBA är inte de enda som har blivit stor genom att delta i Eurovision.
Jag tycker det är synd, Eurovision är inte längre en stor grej här i Storbritannien. Det finns massor av väldigt dedikerade fans här, men de är tyvärr en minoritet – de flesta bryr sig inte alls om tävlingen. På ett sätt, så tror jag att jag kan förstå deras attityd; det är svårt att ta en tävling som skulle utse Lordi som vinnare i 2006, eller rösta Verka Serdjutjka (Вєрка Сердючка) till andra plats i 2007, på allvar. Den kan vara helt löjlig ibland, och kan svänga från sorgliga ballader till en scen full med gamla gummor som bakar småkakor under uppträdandet. Men det är därför det är så fantastiskt! Man måste kunna värdesätta alla de fula klänningarna, de tondöva divorna och all den galna koreografin – det är kombinationen av alla dessa saker som gör Eurovision så himla magisk, åtminstone för mig.
Men varför finns det? Eurovision är världens största underhållningsprogram, och den sänds till miljontals av tittare – inte bara i Europa, men över hela jordklotet – det är en gigantisk uppgift, varför görs det? För att hitta svaret till den frågan måste vi kolla över sextio år in i dåtiden. Den europeiske radio- och TV-unionen (ERTU), oftast förkortad till EBU (European Broadcasting Union) eller UER (Union Européenne de Radio-Télévision), grundades den 12. februari 1950 – snart efter slutet av andra världskriget – i Torquay, Storbritannien, av tjugotvå medlemsföretag från lika många olika länder. Det var deras idé att etablera en europeisk identitet och även ta bort de återstående politiska gränserna mellan de västra och östra block som fanns i Europa på den tiden. 
Den första Eurovision Song Contest sändes från Lugano i Schweiz den 24 maj 1956, med bara sju tävlande länder. I år tävlar fyrtiotre olika länder, och tävlingen kommer sändas även i Kina, så det är klart att tävlingen har kommit långt från sitt måttliga ursprung.
Jag kollar tävlingen varje år, och på min gamla blogg så brukade jag skriva ett inlägg efter tävlingen för att snacka om mina höjdpunkter och lågpunkter… och den traditionen tror jag ska fortsätta, så ni som var intresserade av detta inlägg får se fram emot det. Finalen sänds den 14. maj och inlägget kommer dagen efter. Men vad säger ni – brukar ni kolla på Eurovision? Vilka är dina favoritartister? Har du ett favorituppträdande? Tycker du att tävlingen är fortfarande relevant, eller är den bara en relik från en version av Europa som inte längre finns? Skriv gärna en kommentar. Vi hörs nästa månad.
– J.
den språkliga skatan 