I can’t believe it’s October already. It feels like I just finish writing one of these and then suddenly it’s time to write the next one. Well, where to begin – I finished rewatching Gilmore Girls, I’ve been trying to catch up on a bit of reading and a bit of writing, but I’ve been neglecting my language studies. So I suppose, although Swedish is a language I’m quite comfortable in, this was a way of keeping my hand in. I’ll really have to put my nose to the grindstone if I’m going to meet my goal of finishing the Basic Welsh textbook by the end of the year. But enough about that, why are we here today? Well, for the past two months I’ve been posting short excerpts of a story idea I had a long time ago, written in Swedish. I’ll be posting the third (and possibly final) part today, so if you haven’t read chapter 1 or chapter 2 yet, then you might want to go and do that, or the rest of this post won’t make a lot of sense.
This whole thing has been in aid of a writing challenge I take part in every November which until now I’ve called Polyglot NaNoWriMo, based on the actual NaNoWriMo challenge which takes place every year in November. However, from this year on, I’m going to be calling it something different, as the organisers of NaNoWriMo have made some pretty troubling comments regarding AI that I’m not altogether comfortable with. So although we’re not associated in any way, from now on I think it’ll probably just be my November Writing Challenge. Honestly calling it NaNoWriMo was a bit of a stretch in the first place, it’s quite different from the original challenge in a lot of ways. I just wanted to address that, before we jump in. But now, without any further ado, let’s get back to our story…
***
Cordelia följde rektorn tillbaka till hennes kontor utan att säga ett ord. Rektorn verkade lika ovillig att prata, vilket fick Cordelias obekvämhet att växa. Det kändes som om hon hade gjort något fel, men hon kunde inte komma på vad det kunde vara. Hon var inte direkt aktiv i skolans sociala kretsar, men som student var hon duktig nog – ändå hade hon en tung känsla i magen. Den hade suttit där nästan hela dagen, men hade plötsligt dubblat i tyngd och storlek. Hon kunde nästan känna den i halsen, som om hon hade svalt någonting levande som försökte krypa tillbaka ur henne genom munnen. Hon blev inte lättat då de ankom till rektorns kontor, och hon såg att Krister Stefansson satt där. Han var skolans rådgivare, en väldigt lång, slank man som alltid böjde sig lite framåt för att inte se så imponerande ut. Han hade på sig en blå kortärmad skjorta med mörka jeans och bruna läderskor som var så stora att Cordelia fick för sig att båda hennes fötter skulle passa i en sko utan något problem. Han hade också en slips med figurer från en animerad serie som hon inte kände till, och glasögon med runda linser som satt på änden av hans näsa och fick honom till att se ut som en undernärd uggla.
Krister stod upp stelt då Cordelia och rektorn kom in i rummet. Han tittade sorgset på Cordelia, vilket gjorde henne ännu mer illa till mods. Det var tyst en lång stund, tills rektorn gick och satt sig bakom skrivbordet.
— Din pappa är på vägen, sade rektorn. Hon var inte direkt en person man skulle kunna kalla känslig. Runt om skolan var hon känd som järnkvinnan av studenterna, och några få lärare som var lite öppnare med sin klass än dem andra. Hennes sensibel frisyr och klädstil fick henne till att se mycket äldre ut än hon faktiskt var.
— Har… har jag gjort något fel? frågade Cordelia svagt. Hon kom plötsligt på att de kanske var de enda orden hon hade talat sen hon lämnade huset. Rektorn reagerade inte omedelbart men sneglade på Krister, som såg chockad ut. Cordelia trodde inte att kvinnan som satt mot henne hade förmågan att visa den känslan, eller kanske någon känsla alls, men hon var inte heller helt lugn. Tystnaden hängde i luften tills Krister tittade tillbaka mot rektorn och insåg att hon menade att han skulle svara på frågan.
— Nej, nej, det har du absolut inte gjort! sa Krister. Han såg ut som han ville sträcka ut handen och lägga den hennes axel eller något, men hon var tacksam att han inte gjorde det. Det var tyst en stund till. Det var helt klart för Cordelia nu att det hade hänt något, men varken av dem ville berätta för henne, de ville vänta för hennes pappa. Men hon skulle inte klara av att vänta.
Cordelia kommer knappast ihåg hur resten av mötet gick till. Hon minns att hennes pappa kom några minuter senare och tog henne ut till parkeringen, och där, stående vid deras gamla bil berättade han att det hade hänt en olycka. Hennes mamma hade gått bort. Hon vet att hon måste ha skrikit och grät innan hennes pappa lyckades få henne in i bilen och köra hem, för någon hade berättat att hela klassen hade stått vid fönstren och tittat, men det minns hon inte. Hon har ett svagt minne av att stå i köket och gråta i en period som kunde väl ha varit flera timmar. Hon grät väldigt mycket mer i de veckorna som följde efter. När hon tänker tillbaka är tårarna det enda hon kan minnas. Hon vet att hon inte gick tillbaka till skolan tills nästan en månad senare. Inga vänner kontaktade henne, för hon hade ju precis börjat på gymnasiet och hon kände bara de få elever som hon hade gått på högstadiet med, men de stod inte direkt nära varandra. Hon var rädd för att folk skulle fråga var hon hade varit, vad som hade hänt. Hon var rädd för hennes klasskamraters stirrande ögon. Men när hon gick tillbaka den första dagen var det som om hon inte hade varit borta över huvud taget. Det var ingen som stirrade. Ingen som ville veta detaljerna… hon var praktiskt osynlig, och hon lärde sig snabbt att uppskatta det. Hon satt längst bak i nästan alla sina klassrum och gjorde det som krävdes av henne, men inget mer. Tiden gick förbi, som tiden är van vid att göra. Cordelia Nylander försvann in i bakgrunden, och det var där hon lärde sig att trivas. Tills en dag på skolbiblioteket.
Cover image found here.
den språkliga skatan 