PNP 2024, part 2 – Häxan, kapitel 2

So here we are again! It feels like the first of the month comes around quicker every month. In between dog-sitting for my parents and embarking on what must be at least my seventh rewatch of Gilmore Girls, I’ve somehow still managed to find the time to do a re-write of this. I really couldn’t even begin to tell you how. If you’re just stumbling across this and aren’t a regular reader of my blog, allow me to explain – as preparation for an event I take part in every year called Polyglot NaNoWriMo (for more information click here), I’m posting part of a story I’ve been working on for a little while now in Swedish – one chapter each month. I started last month, so if you haven’t read chapter 1 yet, I’d recommend doing that before going any further, otherwise this may not make a lot of sense. As each chapter I’m posting here has been rewritten from a previous draft, in a sense it has sort of been proofread, but not to the standard to which I normally would before posting – this is more to illustrate what can be achieved as part of Polyglot NaNoWriMo, in which editing as you go is very strongly discouraged.

And so, before I waffle on much too long, please enjoy chapter 2 of Häxan!

***

Häxans farsa skakade på huvet och gick tillbaka till ugnen. Han tittade in på köttet som hade fått hela huset till att lukta så gott. – Maten är nästan klar, sa han onödigt. Det var klart att han var nervös och ville bara säga något som helst för att fylla tystnaden. Han tittade från ugnen till klockan, som visade att det snart var midnatt. Häxan satt sig vid bordet och lekte med elden på ljusstaket. Det fanns ljus över hela lägenheten, så att hela rummet verkade dansa i deras ostabilt sken. Mitt på bordet stod det ett till ljus, gjort av lila vax, tjockare än den häxan hade kvar i fickan, men annars var de väldigt lika.

Bordet var dukat till tre personer, och båda tallrikarna och besticken glänste i halvljuset. – Vad ska vi äta till middag? frågade häxan. – Skinka med gräddsås och potatis. Med lite grönsaker också. Din mammas favorit. Häxan log och nickade. Det var en slags tradition vid den här tiden, hennes pappa skulle tillbringa hela dagen i köket för att laga en måltid som ingen av dem brukade äta. Hon satt medan han gjorde maten klar, bar allt för mycket mat till tre personer över till bordet och satt på sin vanliga plats. Magni satt på fönsterbrädan och stirrade på skinkan. Han visste nog att det skulle vara rester till honom. Det var bara att vänta.Häxans pappa hällde två stora glas vin. Ett till sig själv, och ett till det tomma platsen, och så ett mindre glas till häxan. Sen gjorde han en konstig gest med en hand över det ljuset som stod kvar mitt på bordet, och en liten grön flamma tändes till liv.

De satt i nästan total tystnad i fyra minuter, tills ett tungt ringande från klockan i vardagsrummet signalerade att det hade blivit midnatt. En kall vind rusade genom huset och släckte alla ljusen, förutom den lila mitt på bordet som forfarande kastade sitt spöklikt sken runt om rummet. Men rummet själv hade förändrats. Förr satt det två personer vid bordet, men nu var de tre. En kvinna som såg ut till att vara omkring samma ålder som häxans pappa, men som hade de samma smaragdgröna ögon och mörkbrunt hår som häxan själv, satt på den tidigare tomma platsen.

– Det är så skönt att se er, sade hon efter några sekunder.

– Jag saknar dig, mamma, sa häxan, medan ett tår föll från hennes öga. Hon hade sagt till sig själv att hon inte skulle gråta denna gången, men det var inte något hon kunde styra. Det kom bara av sig själv, det fanns ingenting att göra åt det.

– Cordelia, min kära… jag saknar dig också, svarade hennes mamma. Det kändes onödigt, det var klart att de hade saknat varandra, men på ett sätt visste de alla hur lyckliga de var för att kunna säga det – det fanns ju många som inte fick göra det.

Det fanns så mycket som skulle sägas men tiden räckte aldrig till – de hade bara en enda timme på sig, och det var lättare att låtsas som om situation de befann sig i inte var något märkligt alls. Cordelia pratade om skolan, hennes pappa pratade om jobbet. Alla de stora saker satt fast i deras huvuden, de skulle nog förbli osagda, precis som varje år sedan häxans mamma gick bort.

Det var alla helgons afton, den enda natten i året som de med kraften och kunskapen fick kommunicera med de döda, när slöjan mellan världarna var som tunnast. Cordelia mindes den dagen allt för väl.

Hon hade varit på skolan, det var hennes andra vecka i första ringen på gymnasiet, mitt i en historielektion. Hon hade suttit och försökte lyssna på det läraren höll på att säga (hon minns svagt att det var något om den ryska revolutionen), men hon ritade mest i sin block. Hon gillade historielektionerna, men hon kunde inte sluta tänka på det som hade hänt den morgonen – hon visste inte vad det handlade om, men hennes mamma och pappa hade grälat över något, men hon hade inte kunnat inte höra vad. Så fort hon kom in i rummet så blev de knäpptysta, men det var en atmosfär i rummet som det inte gick att ignorera. Hon skulle ha ätit frukost men den obehagliga känslan gjorde det så att hon ville helst bara komma därifrån. Hon kom tidigt till skolan och satt på biblioteket, men hon kunde inte låta bli att tänka att det var något fel. Något allvarligt, fast hon hade inget konkret bevis på det. Det var då som hon märkte att klassrummet hade blivit tystare än vanligt. Hon kollade upp från blocket och såg att alla hade vänt sig och stirrade på henne. Rektorn hade kommit in i rummet och stod bredvid hennes historielärare. Hon visste då att något stort hade hänt.

– Cordelia, kan du följa med mig? sade rektorn.

Cover image found here.