PNP 2024, part 1 – Häxan, kapitel 1

It’s that time again, folks – the wheel of time keeps on spinning, and it’s time to start our preparations for Polyglot NaNoWriMo! For those of you who read my last entry outlining my new posting schedule for the year, please bear with me while I recap for those of you who didn’t. As Polyglot NaNoWriMo (click the link for more information if you’ve never heard me banging on about that before) comes every year in November, and as with last year, I’m going to spend the next three months preparing for it. Last year, I selected a writing prompt and wrote a little section of a short story for each month (August 🇳🇴, September 🇩🇰, October 🇸🇪) leading up to the big event. This year, I’m going to do the same, with a little twist. I’m going to revisit one of my previous NaNoWriMo projects and write three installments or chapters over the next three months, rather than three separate stories. I’m doing this because after reading some of the notes I’d taken for where I wanted the story to go, I really like the idea, and I’m a little ashamed it’s been so mercilessly shelved in favour of other ideas. In a way, this is more of a second draft, as I’m taking the work I did previously and rewriting it. It’s a little bit of urban fantasy, a little YA, that sort of vibe. In any case, I hope those of you who can understand Swedish will find it at least mildly entertaining. So, without further ado, let’s dive in!

***

Häxan satt på taket och blickade ut över den lugna, blöta staden. Magni, hennes enögda katt, satt och sov i hennes knä. Regn föll som ett täcke över hela staden, men på just detta tak föll det i en perfekt cirkel runt om den unga tjejen. Till och med den kalla höstvinden kunde inte komma åt henne. Ett ljus av mörklila vax glödde svagt med en grön låga som dansade helt oberörd av väder och vind i hennes vänsterhand. Hon hade suttit där i nästan en timme och kollat på alla de lilla människorna som skyndat sig förbi nedan på marken. Hon var inte orolig för att någon skulle se henne, det här var inte direkt hennes första rodeo, och det hade aldrig hänt förut. Hon var inte tekniskt sett osynlig, men hon kunde lika väl ha varit det. Det var ingen som vände blicken uppåt, särskilt inte i regnet. Hon gillade att sitta här och skapa bakhistorier för alla som gick förbi. Jaha, där går Kurt, kommer sent hem från jobbet igen, hans fru kommer va jättesur. Det är den tredje gången denna veckan, och han lovade att han skulle passa barnen så att hon fick gå ut för en gångs skull! Och där går Lovisa med hennes hund, Olof. Hon brukar låta Olof bajsa utanför husen till de människorna hon inte gillar utan att plocka upp den. Det var lättare att skapa fiktiva liv åt folk som hon inte kände än att göra något meningsfullt med sitt eget. 

Just då plingade det till i hennes ficka.

Hon tog fram mobilen och läste SMS:et på skärmen. Det var från hennes pappa. Mamma kommer snart, stod det. Hon ställde mobilen tillbaka i fickan och suckade medan hon kastade ett sista blick över stan. Hennes ansikte glödde svagt i det flimrande grön ljusskenet. Hon klappade katten försiktigt för att väcka honom. Han rörde sig, jamade svagt och vände ansiktet inåt mot hennes kropp, irriterad av att bli störd.

— Kom nu, lilla vän, sade hon, men varken hon eller katten rörde sig. Magni hade uppenbarligen somnat igen. Okej då, sade häxan med ett smil, och släckte ljuset. Påverkan var omedelbar. Båda regnet och vinden som hade hållits bort under tiden paret hade suttit där inte längre hindrades, och på ett par sekunder var de nästan helt genomblöta. Katten jamade argt och sprang ner på balkongen och in genom fönstret till den högsta lägenheten, som låg direkt under dem, och häxan följde tätt efter. Lägenheten på den högsta våningen var tom, och hade varit det så länge den sextonåriga tjejen kunde minnas. Tom var kanske inte det rätta ordet, den användes som ett slags förråd – gamla möbler och lådor fyllda med vem vet vad stod runt omkring, vissa täckta med vita dammlakan som egentligen inte längre var vita. Hennes pappa ägde hela huset, och hon brukade ofta ta hans nyckel och komma upp till taket för lite lugn och ro, och för att njuta av den finaste utsikten över stan, enligt hennes ödmjuka åsikt. Hon stängde och låste fönstret bakom henne och sedan dörren till lägenheten (med Magni alltid tio steg framför henne, för att visa att han fortfarande var sur), och tog den urgamla hissen ner till den första våningen, där hon och hennes pappa bodde.

— Hej! ropade hon samtidigt som den tunga dörren smällde bakom henne, och gick direkt in i badrummet för att hämta en duk och började torka håret.

— Säg att du inte har varit uppe på taket igen? Det är varken sensibelt eller säkert, det vet du, sade hennes pappa från vardagsrummet, men han lät snarare resignerad än arg.

— Jag kunde absolut göra det, älskade far, men jag vill ju inte ljuga för dig, svarade hon och kysste honom på kinden på vägen förbi honom, och gick in i köket. 

Cover image found here.