Polyglot NaNoWriMo Preparation, part 3

Well then! Here we are, it’s spooky season, it’s finally arrived! Time to dust off your DVD copies of Hocus Pocus and start intravenously ingesting pumpkin spice lattes by the gallon. It can’t just be me, surely? If you’ve missed my last two posts, then check out my post from August which explains in more detail what I’m doing here, before the events of Polyglot NaNoWriMo begin in earnest next month. But to put it briefly, I’m basically just trying to train the ol’ creative writing muscle in languages that aren’t my mother tongue (English) before I have to start doing it every day for a month. It’s going… well, it’s certainly going. For the first month, I wrote about a secret society fighting the forces of the paranormal in Norwegian; the next month was superheroes at school, this time in Danish. For this month, I’m turning my hand to Swedish – to find out what it’s about, you’ll have to read on! …or at the very least, scroll to the bottom of this post to see the prompt.

Now, generally, I feel more comfortable expressing myself in Swedish than Danish or Norwegian, but almost as if I wanted to subconsciously counteract this, I started writing this piece… last night. So this has all been vomited onto the page over the course of the past 24 hours, so. Make of that what you will. As with the others, it’s completely unedited, it’s almost certainly not the best story or grammar you’ve ever encountered, but I did my best. And now, without further ado…

***

Jag satt i det dunkla rummet och väntade tyst på att det skulle bli min tur. Klockan var nästan kvart över tre på eftermiddagen, men alla fönstren var gömda bakom tunga gardiner, och på vissa ställen var träplankor fästa över dem med spikar för att förhindra ljuset helt. Utifrån såg det gamla slottet—i det minsta sagt—oälskat ut. Det sägs att ha varit väldigt fint en gång, men det var ganska förfallet (om inte helt fallfärdigt) även innan sjukdomen visade sig. Nu såg det säkert ännu värre ut, men det var ingen som vågade gå ut och bekräfta det faktumet.

Vi har bott här i sex månader nu. Det är snart två år sedan sjukdomen uppstod, och sedan dess hade vi flyttat ungefär varje vecka, och det var inte direkt frivilligt. Varje gång vi blev upptäckta av de som led under sjukdomen blev det absolut nödvändigt att flytta, och varje gång blev vi färre och färre.. Under de tidiga dagarna, efter det hade blivit klart att sjukdomen hade förändrat alla våra liv på ett sätt som det inte gick att återvända från, hade vi få lyckliga som hade lyckats fly från inre staden hållit ihop – för både gemenskap och säkerhet. Vi var trettio stycken då. Nu är det elva kvar.

Vi hade bott på någon slags upplagsplats på Arlanda flygplats i tre dagar när De hittade oss. Vi hade nyss kommit tillbaka från en av terminalerna med mat — snacks och sånt, vi hade redan vid den tiden givit upp drömmen av färsk mat, men vi var så hungriga att vi åt vad än vi kunde hitta. Vi åt i nästan total tystnad, tills det knackade på dörren. Förvirring blev till rädsla, och sen tillbaka igen. Vi kollade förbryllat på varandra, tills en av oss stod upp utan ett ord, och gick för att öppna dörren. Jag gick med dem, ifall det var någon sorts trick — men vi hade sett påverkan av sjukdomen många gånger förut; folk blev till hungriga, själlösa monstrar, utan förmågan att resonera eller känna. Att en drabbad skulle komma upp och knacka hövligt på dörren var otänkbart.

Dörren öppnades och där stod en grupp av de mest vackra människor jag någonsin hade sett. Blek hud och ögon som glittrade i halvljuset. I ett par sekunder stod vi bara och stirrade på varandra, tills man men som stod närmast oss sade i ett mörkt röst som lät som natten själv, “Får vi komma in?” 

Och det är historien om hur vi först träffade Dem.

De hade bott på ett gammalt slott på landet i nästan tio år. När sjukdomen började visa sig, de lärde sig snabbt att Deras enda källa på näring—det vill säga, vi människor—var hotad. De kunde inte föda på de drabbade, och ju flera drabbade det fanns, desto färre blev vi hälsosamma människor. De hade kommit till oss med en uppgörelse, ett erbjudande om hjälp, och en begäran om hjälp i gengäld. De kunde gömma oss, och skydda oss från de drabbade, om vi skulle bo hos Dem och låta Dem dricka vårt blod, för att vi båda två skulle kunna fortsätta leva. 

Det var på inget sätt ett lätt beslut att fatta. Två i gruppen, en man och en kvinna, hävdade att det gick mot Guds vilje. Det var inte många av oss som trodde på Gud även innan sjukdomen, men de som hade tro kände det ännu starkare nu, som om sjukdomen var någon himmelskt straff. Men vi visste allihop, trots att ingen vågade säga det rakt ut, själva faktumet att vi hade forlorat så många på en sådan kort tid bådade inte bra för vårt överlevelse. Vi diskuterade mellan oss medan De väntade tyst på andra sidan rummet, ingen av De sade ett enda ord, tills morgonen kom. De sade att de skulle låta oss diskutera vidare, och att De skulle återkomma den följande natten. Och det tog nästan hela dagen förrän vi bestämde oss att gå med Dem. Och nu är vi här. På ett sätt är det betryggande att vi har kunnat bo här så länge utan att behöva frukta för våra liv varje dag. Men till vilken kostnad?

Dörren till rummet intill öppnades och en figur kom ut. Det var Karin, en av tjejerna från vår grupp – hon var blek i ansiktet och såg svimfärdig ut. Jag sprang upp ur stolen och hjälpte henne till stolen. Hon var helt vit i ansiktet – det var vi ju allihop, för vi vågade inte gå ut ifall vi skulle bli upptäckta, men hon såg utt att vara nära döden. Jag gav henne vatten och en bit bröd med ost, som var min plikt, och jag kollade mot den öppna dörren. Hon tackade svagt och började tugga det sega rågbrödet, och jag lämnade henne ifred. Jag gick genom döröppningen och stängde dörren bakom mig. Hon var redan därinne. Hon sade ingenting, bara glodde på mig med hennes smaragdgröna ögon. Jag log snett och satt mig i stolen, och jag kände direkt att hon var plötsligt bakom mig. Jag blundade, tog ett djupt andetag, och lutade huvudet bort från henne.

***

Well then! That’s that, challenge over. I don’t really have any resources for this one because the only thing I really used were Svenska Akademiens Ordböcker (available at svenska.se) and Google Translate (translating from Swedish to English to double check the things I was writing were basically what I was intending to say, which can be a useful tool – but do try to resist the temptation of using it in the other direction).

As always, I want to share my appreciation for @writing.prompt.s on Instagram for being a fountain of inspiration. What did you think, as a reader? Did you give it a go yourself? If so, any feedback is welcome – either about the bits I’ve written, or about the ‘challenge’ itself. Has it inspired you to take part in Polyglot NaNoWriMo next month? If so, why? If not, why not? I’m genuinely curious. As always, if you’re looking to get in touch, you can find me on Instagram and Threads (@sprakskatan), or on Mastodon (@sprakskatan@toot.wales). As always, thank you all for reading, and I’ll see you next month for the start of the big event!

— J.